Hovslagare Historia



                    Hovslagare i Historien                       




       
Vi söker   bilder och berättelser om hovslagare  förr i tiden för publicering.

Maila till Hovslagare









            Hovslagare i Hovvårds föreningen            




Svenska Hovvårds Föreningen


Lasse Larsson, hovslagare för Hovvårdsföreningen på den tiden då det fanns hästar på bondgårdarna.
Föreningslivet förändras som allt annat. En del försvinner och en del nya kommer till. I äldre tidningar har jag ofta läst om att Hovvårdsföreningen har haft sammanträde. Blev lite nyfiken på föreningen och bestämde mej för att undersöka det närmare. Att det hade med hästar att göra var inte svårt att räkna ut, men vad var uppgiften?

Det handlade helt enkelt om att rationalisera lantbruket. I början på 50-talet var det hästar som gällde . Bönderna ”for till smén” för att få sina hästar skodda. Vissa hade väldigt långt till smeden. I Hovvårdsföreningen anställdes en hovslagare som istället åkte runt till bönderna. Det blev en tidsvinst av stora mått för bönderna. Ett smedbesök kunde ta en dag. Föreningen var underställd Hushållningssällskapet . Staten bidrog med pengar. Initiativet till att det bildades likanden föreningar i landet kom från veterinärer. Det fanns lokala styrelser som bestod av lantbrukare från trakten.
Hovslagaryrket var både tungt och obekvämt. Lasse Larsson var en känd hovslagare i Askersundstrakten och anställd av Hovvårdsföreningen. Lasse arbetade över ett stort område, från länsgränsen i söder, upp till Ingelsby och hela Tiveden, samt Hammar. Vid starten 1949 fanns 175 medlemmar i föreningen med ungefär 250 hästar. Ett par dagar i veckan hade Sme-Lasse mottagning hemma i Askersund. Övriga tiden kuskade han runt i bygderna och skötte hovslagningen.
”Det är ett tungt jobb och får man sko 15-16 hästar på en dag känns det i rygg och armar. Arbetstiden är obestämd och arbetsförhållanden inte alltid så trevliga i dåliga stallar” förklarade Lasse i en intervju.
”Klart att det kan vara riskabelt ibland, men jag känner djuren ganska väl och har lyckats klara mej. Jag har alltid haft lust för hästar och det är ett fritt liv att fara runt i bygden. Bättre än att stå i smedjan.”
” Mest bråttom är det på hösten då hästarna ska skos om till vinterkörning. Sedan är det mycket jobb på våren då vårbruket väntar. Det är ingen konst att sko en häst halt och sedan göra den oduglig för lång tid framöver. Man behöver bara slå någon söm något millimeter fel innanför sömranden på hoven så blir djuret halt. Att sko hästar är en svårlärd konst. Ett fel är rena djurplågeriet” . upplyste Lasse , i samma intervju.

Källa:Oves blogg

_________________________________________________________________________________


Hovslagare Qvist Stockholm



_________________________________________________________________________________


Vi söker fler  bilder och berättelser om hovslagare  förr i tiden för publicering.

Maila till Hovslagare

Kommentarer

Anonym sa…
"Utvecklingen av hästskon anses ha haft lika stort inflytande på världens ekonomier på den tiden som införandet av järnvägen hade långt senare"

Hästens hovar ska ursprungligen vara slitstarka, små, hårda och med en välvd sula för att fungera i vilt tillstånd i trakter där det är varmt, torrt klimat och oftast hård mark.
Det var först när hästen tämjdes och började användas som arbetsdjur det uppstod problem och den naturliga balansen mellan slitage av hoven och tillväxten av nytt horn rubbades.
Hästar var tvungna att färdas långt under ryttare och blev därför ömma i hovarna.

Det finns inget säkert årtal på när hästskor användes för första gången, men det finns uppgifter som tyder på att man använde råhud som snörades fast under hovarna redan på 1100talet f Kr. Romare och greker använde sandaler av läder eller flätat växtmaterial. Den grekiske författaren Xenophon som levde 430-354 f Kr ansåg redan då att hovarna härdades om hästarna vistades på hårt underlag. Han betonade hur viktigt det var att krigshästarna hade tjockt hårt horn. Flera romerska författare betonade precis som Xenophon hur viktigt det var med hårda hovar, men ingen nämnde någonting om skor.

Hippossandalerna anses vara de första egentliga järnskorna. De skor man hittat tyder på en tillverkning av ett bra järn och skickliga hantverkare. Hipposandalerna var klumpiga och användes troligen bara vid speciella tillfällen, skorna snörades fast på hovarna med läderband.
Hipposandalerna har hittats överallt där romarna en gång levt.
I nordvästra Europa har man hittat skor i Keltergravar som tyder på att skor med söm även användes före Kristi födelse, men de första säkra uppgifterna om att skor fästes på hoven med hjälp av söm hittar man i skriften ”Tactica” av kejsar Leo VI (886-911). I texten nämns det att skor och söm ingick i kavalleristens utrustning. Dessa skor anser man vara utvecklade ur hippossandalen, men det finns olikheter. På den nya skon har man uteslutit mittendelen för att göra skon lättare och för att ge hästen bättre fäste. Detta är den sko som senare utvecklas till den öppna sko som vi mestadels använder oss utav idag.

Man vet att det användes järnskor i norra Europa på 800- talet och att det sedan var i bruk många hundra år utan att man hade kunskap eller kännedom om hovens anatomi och fysiologi.
Det var en smed som skötte skoningen, hovarna blev verkade för att passa skorna istället för tvärt om. Det var först på 1700- talet man började använda sig av vetenskapliga principer vid skoning, detta i samband med att de första veterinärskolorna startade i Europa och man kom till klarhet med hovens rörelser, den s k hovmekanismen.

I mitten på 1800- talet öppnade de första hovslagarskolorna i Europa och det fanns etablerade fabriker för tillverkning av både hästskor och söm.
Under 1900- talet förbättrades formen på skorna för att passa hovens funktion. Utvecklingen fortsätter och man prövar olika material för att senare utvecklar nya skotyper avsedda för olika sporthästar.

Populära inlägg